onsdag, februari 29, 2012

Simple Kind of Life

Jag älskar min lägenhet. Jag trivs så bra här och känner mig hemma.
Den här veckan blir det sex månader sedan jag fick nycklarna hit, och jag har knappt bott här halva den tiden, men allt känns rätt.

Det mesta är klart nu, fastän jag själv ser det som är kvar.
Gardiner ska upp, två golvlister som ska i, lite som ska målas, lite som ska putsas. Men det är mest möbler som saknas. Jag behöver fler bokhyllor, kanske en TV. En säng så jag slutar sova i bäddsoffan (fastän den är fantastisk, men om jag får gäster som övernattar blir det knepigt), ett soffbord och en skohylla. Det är fortfarande böcker överallt där de inte ska vara det, kläder överallt nu för jag har packat upp och tvättat det sista som varit undanlagt, och flera smålådor i sovrummet som jag inte packat upp ännu. Men det känns ändå klart. Det är fint, och rent, och det mesta är ordnat. Jag lagar mat och diskar och pluggar och lever här. Jag mår bra här och hoppas att det fortsätter så.
Till och med mina grannar är snälla. Ordförande i föreningen lånar mig nycklar från sin egen lägenhet när jag behöver det, den något äldre herren i lägenheten bredvid tillbringade en halvtimma idag med att hjälpa mig lära mig hur man hanterar den antika jättemangeln i tvättstugan och stannade tills jag manglat klart allt.

Det är långsamma, fullplanerade dagar som går och flyter ihop, men det är ändå OK. Jag är trött och har börjat ta järntillskott igen, och skolan känns så tung. Det är så mycket kvar av uppsatsarbetet, och travarna med böcker känns nästan hotfulla vissa dagar. Jag vet inte hur jag ska dela upp allt ännu, men det måste ordnas, helst igår om det gick.
Jag borde försöka hitta ett jobb också, men vet inte riktigt hur jag ska få tiden att räcka till. Kanske när jag blir lite piggare? Tills vidare känns det som en oerhört trygg och stabil punkt att jag trivs här. Och så ska jag skriva mer recensioner, annars går det inte runt.

Har tillbringat de senaste dagarna med att jobba, plocka och fixa i lägenheten och dra runt lite som i dimma. Såg Iron Lady på bio med A. och träffade lite folk igår, men känner mig inte helt vaken ännu. Lyssnat på No Doubt och soundtracket till Cowboy Bebob, och allt kändes liksom lite vagt.
Och sen plötsligt i eftermiddags; lägenheten badar i solsken, som om det vackraste med våren var precis bakom fönsterglaset, och jag känner att saker kommer lösa sig fint. Om inte imorgon så åtminstone snart, och det är tillräckligt.


Jag ska släppa allt och bli bara förväntningar.

torsdag, februari 23, 2012

Fire Walk With Me

Me and C. finished watching Twin Peaks last night.
He's already seen the entire series at least once, but I hadn't, despite the good efforts of more than one friend.
It starts out great, turns pretty twisted, unravels into complete chaos, and ends as a total mindfuck. I barely know how to process it.




I have a friend who calls me Audrey. I've never felt so beautiful.