tisdag, december 29, 2009

Burning Down the House.

There will come a year where I'm happy most of the time, travel more than I already do and have more money than I have time to spend.
I will read books I'll love and watch shows I'll get addicted to and I'll laugh and laugh and laugh. It'll be a year where I have time for school and friends without having to choose. A year in which I don't angst about my studies and life-choices constantly and where I'll feel my own age instead of aged down with worries.
It's a year that ends well, without me spending it's last two weeks constantly sleeping because stress has left me too sleep-deprived to do anything else. A year with few regrets and a little more rewards for hard work and work well done.

That year wasn't this year. Hopefully, it's the next.
And if so happens that it's not 2010, I propose that the entire thing, shattered dreams and dissapointments included, is taken out back and shot.

tisdag, december 15, 2009

Snöfall

Det har snöat hela natten. Sist jag såg så mycket snö var när jag hälsade på i Umeå. Det ska bli intressant att ta sig till skolan idag, jag tror att jag ställer in promenaden med tanke på att jag inte köpt vinterkängor än. Annars ser jag egentligen fram emot lektion, den här genus-kursen i maskuliniteter har i princip varit det enda jag läst den här terminen som jag verkligen gillat. Allt annat har varit av det nyttiga, obligatoriska och för min del plågsamma slaget.

Från det ena till det andra. Var duktig och fick i väg papper till Försäkringskassan om bostadsbidraget för nån månad sen och fick besked igår. I vad som endast kan beskrivas ett samband utifrån lagen om alltings jävlighet, fick jag det svaret i samband med att hyresvärden skickat brev om höjning av hyran med 1,5%. Nu måste jag alltså skicka om alla blanketter till Försäkringskassan, som i sig nästan alltid är en procedur i irritation. Fantastiskt.

Nu ska jag bara få iväg inlämningsuppgiften, äta frukost, torka håret och ta mig till lektion. Jag önskar att jag sovit lite...

lördag, december 05, 2009

onsdag, oktober 14, 2009

Inkl. äppelte.

Om jag under den närmaste veckan är omöjlig att nå via telefon, internet eller spontana besök till mitt hem, så är det för att jag tar välförtjänt semester. I Istanbul.

Jag hoppas att resten av er har trevligt i snön.

lördag, oktober 10, 2009

"Don't let the darkness eat you up"

I eftermiddag har jag pluggat. Jag har läst och läst och jag önskar att jag kunde säga att jag känner mig duktig. Men nej. Jag har på nästan fyra timmar bara lyckats ta mig igenom en text på knappt 30 sidor. För att den varit så mättad på information, skriven som en nästan äcklande tröttsam hyllning till en författares författarskap och stilistik att jag under dessa fyra timmar ständigt kommit på mig själv med att ha stannat till och bara stirrat av tristessen. Och hade jag tagit anteckningar och inte bara strukit över text hade det tagit ännu längre tid. Under dessa timmar vet jag faktiskt inte hur mycket jag drömt mig bort, stigit upp för att koka tevatten, bytt musik på Spotify.
För jag har hela tiden kommit på mig själv med att tänka, för exakt 13 månader sen satt jag i skymningssolen och åt middag i Taormina, istället för att fortsätta plugga. Och jag har tänkt att i Taormina insöp jag solljuset som om det var de sista strålarna som någonsin skulle nå mig och jag hade tänkt: vad vill jag göra med mitt liv?

Och för ett halvår sedan flyttade jag hit och tänkte att nu vet jag.

Men för varje sida jag läst i eftermiddag har något litet dött inombords och jag har tänkt att det är hoppet. För jag har också tänkt: det här är mitt liv. Det här är texter jag ska läsa för resten av mitt liv, för resten av mitt liv för resten av mitt liv. Det här ska bli mitt yrke och min tid och kanske min fritid och min försörjning och det tar död på allt jag vill.
Och jag säger till mig själv: det är bara en kurs. Det är bara denna kurs och omständigheterna just nu som äter dig inifrån och snart är det över. Om en vecka sitter du i ett annat land och insuper sol och tänker: vad vill jag göra med mitt liv? och kanske kanske kommer du till och med svara: jag gör det redan.

Jag har precis rullat ihop det kopierade och utlästa kompendiet till ett rör, och sedan slängt det tvärs över rummet, rätt i väggen. Det kändes bra. Det kändes rätt. Det var ett steg och ett andetag framåt.

måndag, september 28, 2009

Lämna tysta spår i
mitt klappande hjärta.
Avtryck som älskar,
aldrig sårar.

Ett pärlband av brustna drömmar, öppna dörrar.
Dina blickar berlocker
och mina leenden låset -
hindrar mig från att gå i bitar.

Samla det jag en gång varit,
allt jag velat,
det som önskats.
Ja, fläta mig foga mig samman.

- Nahal, september 2009


onsdag, augusti 19, 2009

The sun's been down, now it's back again and the birds never shut the fuck up and some moron's been smoking close to the ventilation cause an hour ago my entire room smelled of cigarett smoke while my back hurts and my hands are cold, my feet are freezing.
I'm so tired. So so tired and for the love of all I find dear and even things I just momentarily feel affectionate towards, I can't figure out why I can't fall a sleep.

tisdag, juli 21, 2009

Artistic differences.



Folk som inte gillar musikallåtar missar verkligen något.

tisdag, juni 23, 2009

Under the Iron Sea

"Lines ever more unclear
Not sure I'm even here
The more I look the more I think that I'm
Starting to disappear

Oh, crystal ball, crystal ball
Save us all, tell me life is beautiful
Mirror, mirror on the wall

Oh, crystal ball, hear my song
I'm fading out, everything I know is wrong
So put me where I belong"

- Crystal Ball, Keane

söndag, juni 21, 2009

Strawberry and Death

Ja, tro mig, det här är ett inlägg som i all ytlighet endast tar upp min hårfärg :)

Det känns lite underligt att det snart gått två år sedan jag först blekte håret och färgade det rött. Sen har det varit olika mörkt och olika skarpt sedan dess, men omisskännligt har det varit rött hår och inte mörkbrunt hår med lite röda skiftningar. En gång om året bleker jag dessutom håret för att färgen ska fästa riktigt ordentligt.
Första gången såg det lite galet ut. Ny till hela blekningsprocessen blev resultatet ett varierat skiftande mellan gult och brunt med allt där emellan. Lite Visual-Kei över det hela. Men det skulle som sagt bara hålla en dag innan jag utan barmhärtighet mot håret färgade det rött dagen efter.
Förra sommaren blev det lite bättre. En jämnare, något morotsfärgad nyans som faktiskt såg rätt hyfsad ut, till den grad att jag stod ut med att gå till jobbet så i en hel vecka för att låta hårbotten vila från alla kemikalier, innan det färgades över.

Igår natt lyckades jag med bedriften att bleka allt mitt hår till en oattraktiv, starkt halmgul nyans med orangea slingor i. Det ser ut som håret på en av de där plasttrollen jag lekte med som liten. Det är fult som stryk, men antagligen det jämnaste och ljusaste jag fått håret till, så att färga rött över bör gå bra. Dock måste jag göra det redan imorgon om jag vill kunna lämna huset, för det ser förjävligt ut :)
Jag lyckades ta ett par bilder i det bristfälliga ljus jag har här hemma, och den orangea tonen blev mycket djupare på bilderna än vad den är. Jag förstår äntligen vad de menar i hårfärgsreklam när de talar om att det "ser ut som en hjälm på huvudet". Det är ungefär precis vad det gör.

Men bortsett från plasttrollen finns det faktiskt någon annan jag tänker på när jag ser mitt hår. Det är oundvikligt, så sant som inom mig det finnes en animenörd.
Kurosaki och jag har aldrig varit mer lika.

fredag, juni 19, 2009

Reklam som fastnat - och uppskattats.

Bland många av mina små förströelser framför datorn finns självklart Youtube. Jag letar sällan efter roliga klipp, utan det är mer utdrag ur filmer och stand-up rutiner jag sett, eller musik som jag inte kan identifiera. Ofta har jag hört något spelas i en film, ett tv-serieavsnitt eller i en reklam utan att veta vad det är. Exempelvis hittade jag idag (efter att ha ätit min fina midsommarlunch bestående av chevré- och honungsmacka och tittat om på delar av 10 things I hate about you) låten "I Know" med Save Ferris som spelas i filmens skolbalsekvens och har dansat runt till den.

Ibland letar jag specifikt efter reklam. De är lätta att hitta på Youtube, och reklamlåtar som fastat på huvudet kan då spelas i sin helhet hemma hos mig.
Jag vet att många liksom jag tycker att reklam ofta är irriterande. Men det finns reklam som fastnar inte bara för att melodin parasiterar på ens hjärna, utan för att den faktiskt är bra och för att man tycker om låten. Exempelvis fastnade jag för Oh Lauras "Release me" för sisådär två-tre år sedan via en Saab-reklam. Därför tänkte jag i dagens inlägg, och som veckans tips, lägga upp tre reklamfilmer jag tycker om (se dem! =)

Den första är en japansk Nintendo-reklam som gjordes för ett par år sedan men som jag fortfarande tycker är härlig. Jag vet inte vem det är som sjunger, men det påminner mig om Shiina Ringo. Detta är en av de reklamklipp jag hittade via en länk och inte via tv.



Sedan har vi Adidas House Party-reklamen som gick på biografer fram till ganska nyligen. Jag fastnade direkt för låten ("Beggin'" med Frankie Valli) och har trots otaliga omspelningar inte tröttnat än. (Helt ärligt tror jag att jag fastnade lite mer för även reklamen, när jag upptäckte att Missy Elliott var med, haha!)



Slutligen har vi BBC's reklam för Olympiska Spelen i Kina förra året. Gjord av gänget bakom bandet Gorillaz, så baserar sig reklamen på det klassiska kinesiska verket Journey to the West där man integrerat flera av idrottsgrenarna i handlingsmönstret. Det är en jättefin reklam som lillebror visade mig i förra veckan, så tack till honom!



Och det var mitt bidrag för dagen. Det skulle faktiskt va kul att se vilka reklamfilmer andra fastnar för.
Glad midsommar!

torsdag, juni 18, 2009

Vardagen

Dagen innan midsommar och det ösregnar. Det har det visserligen gjort i nästan tio dagar, även om det var fint igår.
Jag ska fira Midsommar i min ensamhet här i Uppsala, ett frivilligt drag då jag verkligen bara vill ha lite tid för mig själv. Jag behöver verkligen bara vara ifred och det känns bra att ha bestämt mig för att leka eremit. Jag ska vila, läsa, plugga och om vi någonsin får uppehåll ska jag ut och promenera med lite musik i lurarna.

Men för att skriva lite om det som hänt sedan jag flyttade hit:
Tillbringade i princip de två första månaderna tillbaka i Stockholm jämt och ständigt, där jag gjorde allt från att gå på bio, åka Bandit Rock Boat 7, gå och se BOUNCE, och bara umgås med folk som om jag trodde att jag aldrig skulle se de igen. Det var mycket som hände till helgerna, men på vardagarna var jag ju ledig eftersom min kurs flyttats fram.

Men så läste jag kursen tillslut. Persisk litteratur från arabiska invasionen (640-talet), eller ja, snarare från nypersiskas begynnande runt 800-talet, fram till dagens litteratur av både inhemska och exiliranier. Det var faktiskt riktigt bra, och även om jag ofta kände att det var alltför mycket litteratur att läsa för en kurs på 7,5hp, och att mängden information var så vitt skild att det var svårt att sortera igenom, så tycker jag att jag fick ett riktigt bra grepp om kursen. Skrev slutligen tentan och resultatet för hela kursen blev riktigt bra, fick jag veta nu i veckan. (Därför är jag aningen smygnöjd med mig själv just nu =)

Tre dagar senare började min första sommarkurs. Jag har i stort sett två-tre lediga veckor i sommar utan lektioner, men då har jag besök här i Uppsala samt en hemtenta att skriva veckan innan folk dyker upp, för att inte tala om att jag ska vara brudtärna när finaste Jo gifter sig!
Så jag funderar på att skippa nästa sommarkurs då jag tror att jag kommer bryta ihop om jag inte får lite mer ledigt innan hösten, men det återstår att se då det var kursen om serietidningar som medieform, och jag ville verkligen se vad det rörde sig om.
Kursen jag läser nu är en genuskurs om män och maskuliniteter. Det är ett jätteintressant ämne som känns ganska nytt ännu, och jag har hittills både uppskattat diskussionerna och litteraturen (även om jag trodde jag skulle slippa läsa mer Strindberg utanför litteraturvetenskapen, men neej).
Till på måndag har vi en ny inlämningsuppgift där man väljer en bild och ska förklara hur den exemplifierar en överordnad eller underordnad maskulinitet. Jag har valt en på Jokern.

I övrigt träffar jag vänner, promenerar en del och hoppas att det ska sluta regna. Två tredjedelar av mina korridorsgrannar är utbytta till hösten, vilket känns trist då jag faktiskt tyckte bra om de flesta. Hur ofta får man grannar som gillar rock, tedrickande, filmkvällar och Eddie Izzard? Kändes som jag hamnade rätt och det var väl en så bra start man kan önska sig när man bor själv för första gången. Men förhoppningsvist är de nyinflyttade också trevliga (och prydligare i köket).

Jag hinner inte läsa så mycket, och tv-tittandet ligger på nån film i veckan nu när House inte går på tisdagar. Både How I Met Your Mother och The Big Bang Theory är slut för säsongen, men True Blood har äntligen börjat sändas igen!
Jag skriver heller inte så mycket annat än skoluppgifter och mail känns det som. Mitt kreativa skrivande ligger i idé, bortsett från att jag för andra året i rad deltog i Catahyas drapa-tävling (en drapa är en isländsk kortnovell(?) där texten består av exakt 100 ord, exklusive titeln som får vara på max 15).

Temat i år var Brunn, och jag vann Murakamis Fågeln som vrider upp världen och ett 200kronors presentkort på Adlibris, i första pris. Jag känner mig lite duktig och uppskattad för att va helt ärlig. Det är lite peppande när saker går bra mitt bland all stress.
Avslutar med att posta drapan, så ska jag försöka skriva ett roligare inlägg med foton och klipp imorgon.


...och det låter som silverregn och hemligheter.

Det händer igen – hon lär sig aldrig.
”En dag bryter du nacken” säger du, men hon lyssnar inte. Hon nynnar en sång du aldrig hört någon annanstans och du tänker att det är så det låter när havet sjunger.
Du slänger ner repet, tar spjärn mot stenarna och drar upp henne som du alltid gör. Hon är blöt och lite lerig. I nattljuset blänker hon likt fiskfjäll.
Hela vägen upp nynnar hon, och skrattar sedan när du varnar henne för att dö i brunnen, i kylan och mörkret. Tänderna skallrar bakom leende blålila läppar.
”Där nere hör jag sjöjungfrur drömma.”

tisdag, juni 16, 2009

Små uppdateringar

Det har blivit väldigt få inlägg sen jag flyttade. Det är mycket att stå i jämt och jag har väl inte haft så här mycket att göra vid samma tillfälle, på flera år som jag har just nu. Men det händer alltså mycket och jag har mycket att berätta.

De närmsta dagarna har jag inga lektioner, och dessa dagar ska gå åt till att vila upp mig, tvätta, plugga och skriva inlämningsuppgifter, städa, njuta av vädret om det lyckas bli soligt, läsa, vara lite social och blogga.
Det känns helt klart som att det är dags att uppdatera i bloggen, med inlägg och klipp och bilder. Jag har massor av saker som bara ligger på hög och väntar på att bli skrivna om (inbillar jag mig).

Så från och med imorgon blir det åtminstone en massa inlägg i någon vecka framåt (utifall att någon ens är intresserad, men jag tycker förstås själv att det är roligt =) Tills vidare avslutar jag med ett härligt klipp ur "A bit of Fry & Laurie" som en vän skickade mig i förra veckan:

fredag, juni 05, 2009

"Tarikh-e Nahal" band 1.

Jag har tenta idag. Om tolv timmar. Det är första salstentan sen 2005 (för jag räknar inte med de i japanska eftersom jag ändå bara gick dit för att se hur det såg ut och inte för att skriva tentan. Och till och med det var för åtminstone två år sen).

Jag tror jag har glömt lite hur man gör. Efter alla år med hemtentor har jag lärt mig att läsa, ta upp info, diskutera och välja infallsvinklar där jag vet att jag kan utnyttja de kunskaper jag fått. Dessutom har jag ett par dagar på mig och all litteratur närvarande. Jag minns inte hur det är att plugga till bara ett prov, där jag sitter ett par timmar i ett rum med dålig luft och blir tröttare och tröttare. Jag minns bara att jag brukar sitta där och tappa massa information som jag lyckas minnas ungefär samtidigt som jag kliver ur byggnaden efteråt och kommer ut i friska luften.

Det är bara en mindre kurs och jag borde inte stressa upp mig så, men jag gör ju det i alla fall. Nu ska jag lägga mig, har druckit så mycket te att det skvalpar på insidan när jag rör på mig.

tisdag, juni 02, 2009

Izzard: But do you have a flag?

Ute på gräset vid låghusen sent igår kväll med Mattias och Johan, efter en konversation om skolan och studieläget.

Nahal: ...och de har redan skickat oss första inlämningsuppgiften fastän kursen inte börjar förrän på måndag! Så nu måste jag lyckas tentaplugga och skriva den här uppgiften i veckan. Och hitta ett ställe på Campus där jag kan skriva ut den.
Johan: Jag har skrivare hemma.
Nahal: Har du el?

Man skulle nog ha varit där och vetat om omständigheterna för att det ska vara roligt. Mattias och jag skrattade gott i alla fall! (Förlåt Johan ^^ )

måndag, maj 25, 2009

Lilac Wine

25th of may can be many things. The birthday of a friend of mine is today, for one.
But for many a reader of fantasyliterature as myself, it is Towel Day and Lilac-if-you-where-there.

Towel Day is the official day of celebrating Douglas Adams and his highly entertaining Hitchhiker's Guide to the Galaxy. And though I read the first three books out of five many years ago and really enjoyed their warped humour, I have only once celebrated by carrying a towel with me outside on the 25th.
For me it is, as it has been since my second year in high school, Lilac-if-you-where-there, which is a momentous day in the history of the fictuos city of Ankh-Morpork in Terry Pratchett's brilliant Discworld-series (and I am afterall a Discworld-girl through and through). The occasion is revealed and explained in the 29th Discworld-novel Night Watch, which is one of my favourites out of the 38 yet written.

It's strange to thing that I have for the past 8-9 years of my life followed the lives of the Discworld-personas, eagerly awaiting their new adventures. Through the years it has turned darker and more nestet, like a person that grows it has also evolved. And I have cherished it's change for it has been for the better, with it's sharp wit and it's hilarious twist.
So on may 25th, if it is possible, I pin some lilac to my coat and celebrate some of the most amusing moments throughout the reading experiences of my life.

Today was a beautiful spring day - the air warm, heady and sweet. And there were lilacs.

onsdag, maj 13, 2009

Sacrifice! To the water gods in the volcano...?

Jag tror att någonstans tillbaka i släktleden så har King Julian persiskt påbrå. Jag menar se bara! Det må vara hans enda persiska drag, med det är bland de bästa porträtteringarna av Ta'rof jag någonsin sett.



Och inte att förglömma, en annan King Julian-favorit, nu när jag ändå sitter med Madagascar 2 uppe:



Vet ni... Det har knappt gått två veckor och ändå känns Lund, värme, scones till frukost, demonstrerande, promenader, argentinsk tango och kärlek väldigt långt borta. I'm a sad little head, and I miss you girls.

fredag, maj 08, 2009

The Haze

Det känns knappt som att jag skriver här längre, vilket är synd, för jag tänker ofta att jag ska det. Jag lägger nog ner mer tid på att tänka att jag ska skriva än att faktiskt skriva, vilket känns helt menlöst egentligen.

Jag har flyttat och bor nu sedan snart två månader tillbaka i Uppsala, även om jag är i Stockholm ofta. Jag har hunnit med massor och samtidigt känns det som inget.
För det känns som om dagarna går så sjukt snabbt och jag vet inte vart de tar vägen och vart jag försvinner iväg med dem. Vi är inne på årets femte månad och det känns som om 2009 varit det mest händelselösa och känslomässigt intetsägande året i mitt vuxna liv hittills. Är det för att det går i samma jämna lunkande tempo, att jag inte längre kan skilja dagarna åt? Jag borde egentligen vara nöjd, för saker är ju bra, bara något suddiga. Händelser jag minns väldigt tydligt är oftast väldigt krävande situationer, så dessa trevliga men ofta något beiga månader som gått är kanske bara ett välkommen avbrott jag inte förstått mig på att uppskatta. April har iofs varit väldigt fint. Det är de tre månaderna innan jag inte ens minns. Men jag förstår inte varför allt känns så virrigt? Varför finns det inga fasta nedslag i mitt minne från årets början? Det är som att jag efter att jag sagt upp mig tillbringat två månader med att va medvetslös i en kokong. Utan kalendern känns det som om februari var i ett helt annat liv.

Jag känner mig i ett stadium mellan olika saker, mellan att bo med familj och bo ensam, mellan att va sysslolös och vara ständigt inbokad på saker, mellan jobb och studier. Det är ganska grått och trots all tid jag tillbringar med andra och med att hitta på massa roligt känns det som att större delen av min tid tillbringas på bussar och tåg. Ständigt mellan platser och olika lägen. Allt är en transpotsträcka och hållplatserna och händelserna känns konturlösa.

Jag tänkte i alla fall lägga upp en del bilder och skriva om de roliga saker jag hittat på och varit med om sen jag flyttat, så kanske jag ser saker i ett nytt ljus. Men jag är helt enkelt alldeles för trött för att göra det nu, så det får bli en annan gång.
Jag har tydligen äntligen lyckats vända tillbaka på dygnet igen. Helt utmattad redan innan midnatt, fastän jag inte jobbar hela dagarna. I'm getting old.

onsdag, april 29, 2009


Sometimes I lie awake at night, and I ask,
"Where have I gone wrong?"

Then a voice says to me,
"This is going to take more than one night."


- Charlie Brown, Peanuts [Charles Schulz]

torsdag, april 16, 2009

Early bird

Jag har varit på morgonpromenad.
Jag har varit på morgonpromenad.
Visserligen var det så kallt att jag trots vinterkappa, halsduk och vantar frös tillräckligt för att få ont i fingrarna, och sen dog min iPods batteri, så det blev inte mer än strax över 30min.
Men det känns bra ändå.

Nu ska jag vara helt galen och göra några sit-ups och sen ska jag koka ägg till frukost.

söndag, april 12, 2009

I can hear you across the country.

Var precis inne på Tjuvlyssnat, och föll nästan av stolen när jag såg den här:

Ica Ålidhem, Umeå

En kille ~25 går fram till kassan där en tjej i samma ålder arbetar. Han lägger upp en flaska med rapsolja på bandet.
Killen: Vad sägs om du, jag och två liter rapsolja ikväll?

Det är första gången jag läst en Tjuvlyssning och vetat, orubbligt och tveklöst, att jag vet vem killen som säger detta är. Och inte nog med att jag känner tokfan, det är en av mina närmsta killkompisar.

You're impossible, you know that right? =)
It's amazing I haven't gone bananas yet, hanging out with you. Jesus, Mary and Joseph.

...and nothing but the truth.

För ca en månad sedan blev jag utmanad av Esmeralda via hennes blogg, till att skriva åtta sanningar om mig själv. Jag la det först på hyllan då jag kunde minnas mig ha gjort något liknande tidigare. Men tanken hängde kvar, och jag bestämde mig för prova ändå och inte ta upp dem punkter jag skrev om sist.
  • Länka till den som utmanat dig
  • Berätta 8 sanningar/ovanor/vanor om dig själv
  • Utmana 8 personer i slutet av ditt inlägg
  • Skriv ett meddelande i de personernas bloggar så att det vet om utmaningen
1) Jag har färgat håret med henna eller hårfärg/toning sedan sommaren före andra ring. Det innebär alltså att 2/3 av mina vänner aldrig sett mig i min naturliga hårfärg.
2) Jag kan inte somna om jag inte har täcket uppdraget över örat, och stoppat andra änden av täcket runt fötterna som en ficka. Jag ser tydligen ut som en mumie.
3) Runt klockan två en mörk majnatt när jag var 18år, sprang jag barfota över Karlsbron i Prag.
4) Jag älskar Grosse Pointe Blank och jag förvånas ständigt över hur få jag känner som sett den.
5) När jag är riktigt arg har jag en irriterande tendens till att börja gråta.
6) Jag lutar fötterna innåt mot varandra när jag går, så innersulan i mina skor är helt slitna bara på ena sidan vilket får skorna att se helt deformerade ut.
7) Jag måste alltid prova nya Festissmaker, och sommarens nya Magnumglass. Måste.
8) Om jag verkligen fastnar för en låt har jag förvana att spela i princip bara den tills jag tröttnar.

Jag brukar inte utmana vidare i sånt här (jag brukar sällan ens svara på sådant här heller), så jag tänker inte gå till andra bloggar och skriva att de blivit utmanade. Om någon känner för att göra det här är det bara ett roligt sett att få reda på mer om varandra.

torsdag, mars 26, 2009

Behåll er Gud. Jag brinner hellre i Helvetet.

Det finns mycket här i världen som upprör mig. Som äcklar mig och gör mig så vansinnigt förbannad på mig själv, på oss, på mina så kallade "medmänniskor".

En av dessa saker, det allra senaste på min lista, är aktuellt för oss som faktiskt bor i Sverige.
På 70-talet tvångssteriliserades handikappade och de med psykiska problem, för att Staten ville försäkra sig om att dessa inte skulle kunna fortplanta sig. En rensning i stil med nazisternas avelsprogram. Och när detta avslöjades offentligt blev det en stor källa till skam för vårt demokratiska och relativt jämställda samhälle.
Nu, över 30 år senare, har man hittat nya grupper att kränka och förnedra. Trots att homosexualitet i stort sett äntligen accepterats i vårt samhälle, så inkluderar inte deras partnerskap allt vad äktenskap gör, och de har svårare att adoptera och starta familjer då många fortfarande anser dem vara olämpliga. Detta kommer oftast från heterosexuella heteronormativa par som tycker att den i princip icke-existerande kärnfamiljen bör vara norm. (Det är ingen hemlighet att jag anser dessa människor vara inskränkta, fördomsfulla, och fullständigt olämpliga till att uppfostra barn, då de säker bara vill att barnen ska föra vidare deras åsikter som ena små Hitler Jugends).
Men homosexuella är trots motgångar, en del av vårt samhälle, fast deras rättigheter ofta trampas på. Detta gäller ju självklart även dem av annat ursprung, speciellt mörkhyade, och även dem med fysiska förhinder samt kvinnor. Det är ingen nyhet att vite mannen härskar.
Och vad vite mannen tydligen anser vara sitt nya korståg fick jag veta igår:

Den första juli i år träder en ny lag i kraft. Denna lag kräver att transexuella ska kastreras innan sitt könsbyte.

Det är, utan tvekan, ett så kränkande förslag att jag inte förstår hur det kan ha accepterats. Men samtidigt är jag inte förvånad, för här har vi samhällets nya utstötta. Att ta ifrån någon rätten till sin egen sexualitet och kropp, att könsstympa någon, är olagligt och så avskyvärt att det inte ens bör vara en diskussionsfråga. Men det är det i dagens Sverige, där transexuella tydligen inte räknas till människor, för de ska kastreras som krav på sitt könsbyte.
Denna grupp människor som lever sitt liv instängda i en kropp som de känner vara ett fängelse, som är fel, som kanske till och med känns ohygglig och fruktansvärd, de ska inte få möjlighet att byta kön utan att stympas.
Det dessutom efter att det konstaterats att de är klart transexuella och efter att de blivit myndiga kan "leva i en ny könsroll". För de ska tydligen bli dömda först, och se om de är maskulina/feminina nog att passa in i sin nya roll. Inte för att någon någonsin i flera månader undersöker folk som plockats upp på gatan, för att se om de är manliga nog att vara män. Men om du ska byta kön måste du tydligen vara manlig nog, eller kvinnlig nog, för att ditt könsbyte ska accepteras.

När denna lag träder i kraft, gäller den även intersexuella, de med tvetydig könstillhörighet. Ett exempel är att du föds med ett manligt könsorgan men dessutom har äggstockar. Du väljer kanske att operera bort dessa äggstockar, då du anser "man" vara din könstillhörighet. För att lagligt få vara "man" från och med nu, så måste du låta kastrera dig. För du har blivit utvald till att sona för det faktum att du föds lite annorlunda än vad som är standard.

Igår skrev jag på en protestlista mot införandet av ovanstående lag. Den är riktad till Göran Hägglund, och föreslår att man separerar den juridiska könstillhörighetsprocessen från den medicinska. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Verkligen. Det tror jag på. Så skriv på, nu, för vad som är rätt:

Namninsamling mot tvångskastrering.



För varje dag som går blir jag allt mer besviken på vårt samhälle. Det finns ständigt nya botten som vi kan sjunka till. Det finns ständigt nya övergrepp som går oss förbi eller som vi vänder ryggen till. I tisdags tillbringade jag tågresan till Uppsala med att prata med Sara om senaste tidens tidningsrubriker, och under denna 40 minuter långa konversation lyckades jag spy galla över allt från Gazakriget till Påven.

För ja, det är lite försent att förfäras över hur israeliska soldater använde en 11årig palestinsk pojke som mänsklig sköld, tre månader efter att man skövlat liv i hela området! Det är inte som om dessa krigsbrott, den öppna våldtäkten på Gazaremsan, gått världen förbi! Vi har sett med öppna ögon vad som händer, vi har läst sms:en som norska läkare skickat ut, där de skriver att de vadar i blod på sjukhusen, där folk ligger med gapande sår och avslitna lemmar.
Det är inte krigsbrott vi ska prata om nu. Det är folkmord. Vi har stått vid sidan av och sett på när ett helt folk slaktas, och det äcklar mig till den grad att jag vill skrika när tidningar skriver om det nu som om det vore chockerande nyheter att över 1000 oskyldiga palestinier legat och ruttnat i blodet av sina döda.

Det handlar om makt, de som har det och de som inte har det. Det handlar om pengar, de som har det och de som inte har det. Och det handlar om vidriga, giriga människor som behandlar andra människor som skit, som anser sig själva få leka Gud med oskyldigas liv, och som sedan dessutom gör det i Guds namn.

Gud. GUD. Det finns ingen jävla Gud. Det finns ingen i världen som kan få mig att tro att något eller några väsen större än oss ska tillåta att det som händer i världen händer, vare sig det är i deras namn eller inte. Och för att tala om Gud och hans representanter; låt mig presentera en av dessa hängivna troende som leder folk till slakthuset värre än någon talibanledare någonsin skulle lyckas med: Påven, en rot i ondskans träd.

För några veckor sedan visade svensk tv en amerikans dokumentär, där man samlat representanter för de barn katolska kyrkan förgripit sig på. Jag talar inte om de där stackars pojkarna i Boston som slutligen erkände hur präster utnyttjat de. Nej, jag talar om den polisanmälan som ganska nyligen gjorts mot över 500 katolska präster i USA, för att de sedan 70-talet sexuellt våldfört sig på över 100.000-tals barn (officiellt) i sina församlingar. Barn vars föräldrar litat på att de skulle bli omhändertagna av "kyrkans män". Barn vars liv förstörts av stöttepelare i deras småsamhällen. Cirka tio procent av katolska kyrkans representanter i USA står nu anklagade för pedofili. 10 procent. Och det vidrigaste är hur många av dessa församlingar som varit medvetna om prästens så kallade "läggning", och istället för att anmäla det, så har man omplacerat honom i en annan ort där ingen känner till honom, där han kan fortsätta sina övergrepp. Jag klarade inte ens av att se dokumentären. Min mamma talade om det mesta för mig sen och jag bara satt och grät.

Intressant nog var det en präst som representerade några av dessa barn, nu vuxna, när de åkte till Vatikanstaten för att kräva att kyrkan öppet gör något åt sina ormyngel. Han ansåg att om kyrkan någonsin skulle kunna rena sig från skuld måste kyrkan själv hjälpa dem som fallit offer. Vad som hände var att Påven och Vatikanstaten vägrade erkänna brotten, vägrade dessa människor tillträde och vände dem ryggen. Där har vi dem: Guds egna män. Som anser kvinnor vara för syndiga för prästyrket och anser homosexuella vara för syndiga för himlen, men anser att deras egna medbröder har all rätt att fortsätta sina övergrepp mot små barn utan att någonsin syna sig själva i sömmarna. Sanningen är nog att om dessa präster sedan biktar sig så "förlåter Gud deras synder."

Vilken Gud? Vilken?
I veckan fortsatte Påven, en av världens mäktigaste män, egenhändigt sin procession i galenskap. Under sitt besök i Afrika predikade han katolska kyrkans regler mot preventivmedel, och tillade att "Kondomer inte hjälper mot spridningen av Aids".
Kondomer hjälper inte.
På världens mest AIDS-drabbade kontinent, där tusentals barn dagligen föds med AIDS, där okunskap och folktro och felvriden religion får vuxna att våldta spädbarn till döds, då man hört att "oskuld är botemedel mot AIDS", så menar Påven att det enda som hjälper mot HIV och AIDS är "ökad andlighet och tilltro till Gud".
Det är lite försent för Gud, ditt sjuka as! Barnen har redan föds med sjukdomen, om det fanns en Gud så skulle inte oskyldiga behöva födas in i världen med smärtsamma sjukdomar som bryter ner deras kroppar! I länder där informationen om skydd tagit flera decennier till att åtminstone nå ut lite i stora städer har Påven lyft sin hand, och som herden vallar får, har han lett miljontals in i döden. En ny förintelse, i Guds namn. Påven är inte mindre mördare än Hitler.
Så personligen tycker jag, att om Påven nu är en man av sin tro, så finns det faktiskt bara en sak att göra:

Påve Benedict XVI, det är öga för ett öga. Er kyrka har förstört fler liv än någon mängd blod någonsin skulle kunna återgälda. Men jag anser ändå, att du som störste mask i det ruttna äpple du kallar Vatikan, bör sona för era brott. Gör som du lär, och följ i Jesus fotspår. Du behöver inte ens göra det för allas synder, eller ens alla kristnas synder. Det räcker med att du gör det i egenskap av den du är, för att återbetala det du själv och dina medbröder utsatt världens barn för. Låt rättvisa skipas så som Jesus skulle låta det skipas.
Låt dig korsfästas för era synder. Tro mig när jag säger att om du skulle återuppstå, så är det endast för att en enda plågsam och tortyrfylld död inte ens kommer i närheten av vad du förtjänar.

Amen.

söndag, mars 22, 2009

Vilse

Jag är på väg någonstans, men jag kan inte lämna platsen jag varit på.
Jag åker fram och tillbaka mellan Uppsala, platsen där jag tänkt starta om på nytt (jag vet, det är inte långt ifrån där jag började, men det är tillräckligt för att vara det jag behöver), och Stockholm, där jag haft ett liv i så många år att jag inte vet hur jag ska släppa det.

Jag är konstant lite illamående för att flytten aldrig blir klar, för att det tar så många tur och retur-resor för att flytta möbler, för att IKEA av en bisarr anledning lyckas ha slut på det jag letade efter, för att det aldrig slutar snöa och mina vinterkängor gick sönder i veckan och jag vill inte köpa nya, etc etc.
Jag har tillbringat halva den gångna veckan i Uppsala och det känns inte som jag kommer någon vart, annat än att få veta att de flyttat fram min kurs med tre veckor utan att informera oss, och att jag därför nu har två månaders hyra jag inte hade behövt betala om jag bara fått veta att jag kunde flytta in i maj. Min bäddsoffa krånglade men lät sig fixas, jag hittar inte i stan och i onsdags halkade jag på isen då jag nu går i sneakers istället för vinterkängor, och ramlade och slog i knät. För att inte tala om att mina byxor sprack. Helt absurt. Båda byxbenen sprack tvärs över baksida lår, jag kan göra korta jeansshorts av de nu.

Jag är bara så trött på att inte veta hur jag ska göra. Jag har så mycket saker, att jag inte vet vad jag ska lämna och vad jag ska ta med, när jag ska hinna köpa det nya jag behöver och när vi ska få tid att köra ut det, montera det och städa. Jag känner mig trött och otillräcklig och oplanerad. Virrig. Vilsen.
Imorgon ska jag till Uppsala igen, vara där i veckan och sen åka till Stockholm över helgen. Och i princip varje till varannan vecka fram till slutet av April är likadan. Jag har inte lyckats planera in det faktum att jag lämnat stan, utan har alla möjliga planer i Stockholm. Planer jag betalade för när jag faktiskt fortfarande fick lön från te-handeln, vilket var ett tag sen. Jag har en bror som kommer på besök som jag vill träffa och ett teaterbesök i slutet av mars. Jag har födelsedagar, Bounce att se och Bandits rockkryssning att åka med på (ja, fastän min förra kryssningserfarenhet var hemsk så lyckades jag bli insyltad i nya äventyr) och jag vet inte hur jag ska hinna få annat gjort, och lära mig hitta i Uppsala under tiden.
Bara under de senaste tio dagarna har jag ätit thai på Bojan med Maria, pratat om livet och studier och när vi ska ses igen. Jag har varit fram och tillbaka på IKEA och varit i Uppsala hela helgen och packat upp och mött åtta av mina elva korridorsgrannar, varav två varit killar och tre av tjejerna varit utbytesstudenter. De har alla varit trevliga mot mig. Jag har äntligen träffat Veronica igen och pratat om allt möjligt och tagit det lugnt. Ätit middag med Tove och Johanna som jag inte träffat på snart två månader fastän vi egentligen bor på samma buss- och t-banelinjer, inte långt ifrån varandra. Jag har sett He's just not that into you, med Sara efter en fin dag på stan. Den var fylld av klichéer, men lyckades vara söt och underhållande ändå. Jag har träffat Balsam på Edenborgs och blivit peppad och glad över en kopp varm choklad, blivit guidad i Uppsala av Stina och tagit mig till både Engelska Parken och fikat vid ån och känt mig välkommen. Jag har varit på filmkväll hos Joanne, myst i soffan och ätit Spångamackan för första gången sedan högstadiet, och varit på stan med Kori och shoppat, fönstershoppat och ätit glass.
Så väldigt väldigt socialt, som en slutspurt innan jag lämnar stan försöker jag intala mig själv. Snarare som att jag försöker säga hejdå fastän jag inte lyckas slita mig härifrån. Ingen förväntar sig att jag ska kunna vara i Stockholm så mycket nu. Ingen förutom jag själv tydligen, för jag tycks vara här hela tiden.

I fredags var det Norooz, persiskt nyår. Det var fint väder, god mat, och trevlig stämning. Samtidigt lite skumt att det var första gången nyåret slog in och bara halva familjen var samlad, bror var i Skellefteå och syster i skolan. Antar att sådant kommer bli allt vanligare från och med nu.
Men det känns som en sådan sak som man faktiskt planerar att hälsa på familjen för. Jag måste lära mig att jag däremot inte kan lägga ut pengar på att pendla till Stockholm för minsta lilla, för då är det ingen poäng med att jag flyttar härifrån.
Och jag är en relativt planerad person. Jag må visserligen inte fullfölja alla mina planer, men jag har massa planer. Och jag tycker om att ha dem. Jag tycker om att veta vad jag ska göra i sommar, och vad jag ska plugga i höst. Jag tycker om att veta en vecka tidigare att jag ska på bio på fredag, och jag skriver en packlista över saker som jag ska ta med när jag reser flera dagar innan jag åker.
Sådan är jag, och jag har blivit bättre på det med åren. För jag har lärt mig av mina misstag och tröttnat på att dubbelboka mina helger, packa timman innan jag åker eller gå på en fika och två fester samma datum, för jag orkar inte. Jag tycker inte om överraskningar. Jag tycker inte om att inte få veta att min kurs börjar tre veckor senare och att jag nu inte får CSN bidrag, jag tycker inte om att det snöar igen efter en veckas vårsol i samband med att mina vinterkängor gått sönder, jag tycker inte om oväntat besök och jag tycker inte om att behöva låna pengar för att jag planerat min ekonomi illa.
Och där är det värsta, att det är med ekonomin jag är som minst planerad, för min spontana sida är kopplad till utgifter. Det är oftast: Oj, den här boken (läs: de här böckerna) kan jag inte låta bli att köpa. Men även: Åh, vad jag känner för att äta ute, eller ta en fika. Eller: Åh, den här hudlotionen luktar så gott, det gör inget att jag redan har fyra olika och att jag ändå i princip alltid luktar vanilj, jag köper den här ändå. Och ibland något i stil med: Va kul det skulle vara att köpa de här fina skålarna, även om jag inte ens har plats för dem och kanske inte använder dem på fem år.

Jag måste lära mig att sluta med det. Jag har inte råd med det längre. Jag har inte råd att åka fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala varje vecka bara för att jag vill hitta på saker med kompisar, det funkar bara nu när jag ändå måste åka hit och hämta upp saker. Jag måste lära mig bryta mina gamla vanor så att jag kan släppa taget om mitt gamla liv lite och ge mig själv en chans. Och tillsammans med allt annat jag försöker göra nu; flytta, ta tag i C-uppsatsen och skriva åt bokhandeln, så tar det hela musten ur mig. Jag vet inte hur jag ska göra. Eller snarare, jag vet inte hur man gör.

fredag, mars 20, 2009

Somewhere Only We Know

I walked across, an empty land
I knew the pathway like the back of my hand
I felt the earth, beneath my feet
Sat by the river and it made me complete
Oh, simple thing, where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when, you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin.

I came across, a fallen elm tree,
I felt the branches; are they looking at me?
Is this the place, we used to love?
Is this the place that I've been dreaming of?

Oh, simple thing, where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when, you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin
So if you have a minute why don't we go
Talk about it somewhere only we know?
This could be the end of everything
So why don't we go, somewhere only we know
Somewhere only we know.

Oh, simple thing, where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So, tell me when you gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin
So if you have a minute why don't we go
Talk about it somewhere only we know?
This could be the end of everything.
So why don't we go, so why don't we go.

Hmmm yeahh.

This could be the end of everything
So why don't we go, somewhere only we know,
Somewhere only we know
Somewhere only we know.

-Keane

söndag, mars 08, 2009

Pryl-döden

Det är när man flyttar som man inser hur mycket av ens prylar som inte är delar av ens identitet, utan ett ankare av skräp som drar en ner i materialismens träsk där man drunknar i ett kvicksand av fullständigt onödig skit som ska bli ens död. Här drunknade Nahal i en sankmark av prylar. Här begravdes Nahal under berget av saker som hon inte visste varför hon behållit. Hon dog dödens död.

Idag har jag packat fem mindre flyttlådor med utvalda böcker och manga, jag har rensat i två skrivbordslådor som endast innehöll ca 150 plastpåsar av varierande storlek, jag har rensat bland stearinljus, ljusstakar (jag har massor) och en hel del skit jag sparat sen jag gick högstadiet. Jag har böcker jag aldrig velat ha och inte kommer läsa, prydnadssaker som gått sönder som jag tänkt fixa någon gång (viiiiisst), jag har en locktång som inte funkar och mängder av papper undanstuvade i skåpen, jag hittade till och med badskum från när jag var 12 år (12 för i helvete!), som jag sparat bara för att glasflaskan var fin! Jag hittade liten burk med såpbubblor som fortfarande hade vatten i, som jag köpte när jag tog studenten och vi blåste såpbubblor från flaket!

Det är sjukt. Sjukt att jag sparat och sjukt så mycket skräp det är. Om jag dog nu skulle jag vinna ”Mest skräp när man dör”-tävlingen. Just nu vill jag mest bara låtsas om att allt det där inte finns. Jag lyckas inte så bra.

tisdag, mars 03, 2009

Sucka mitt hjärta

... men brist dock ej.

Jag såg denna tunna lilla samling på Bok & bild för inte allt så länge sedan, och fastnade direkt för titeln. Efter att ha läst baksidestexten om Mark Levengoods första utgivning av egna texter, om hans familj och uppväxt och livsintryck, vart jag helt säker på att jag snart, snart, skulle låna eller köpa den här boken. Så kom bokrean och jag köpte den för 35kr.

35kr, för ett guldkorn.
Sucka mitt hjärta men brist dock ej är en öppen, charmig och väldigt rolig samling av små korta texter, fyllda med eftertanke, omtanke och ärlighet. Man får ta del i enkla vardagsbestyr, som problem med rådjur ute på landstället, till den tragikomiska uppväxten med en far som anser att man lär sig simma om man kastats ut från bryggan och en mor som ständigt kedjeröker och är full av livsglädje men inte moderskap. Ändå mötes allt med kärlek, och jag som icke-religiös finner ändå en varm glädje i Marks tilltro till Gud, det gör ju åtminstone honom gott och ingen annan illa (vilket är ungefär mitt grundkrav för att acceptera tro).

Från den vackra titeln till den pricksäkra humorn så vann denna tunna volym, som i all sin enkelhet berättar det mesta, mig helt.
Den är nog lätt att missa i hyllorna, men det är mer än synd om man gör det.

Pedar

Pappa fyllde år idag! Jag vaknade sent på eftermiddagen alldeles seg, men inom en timma var jag på väg in till stan. Köpte honom The Godfather-boxen i present, och hann även plocka upp blommor och tårta på hemvägen.

Det var familjen (minus Milad som dock ringde in) och några av pappas vänner som mamma bjöd in på kort varsel för att delvis överraska pappa och delvis bara ha en trevlig middag. De trodde till och med att det bara var vanlig "grabbmiddag", så det var väl lika mycket överraskning för de. Det var iaf trevligt med mat, och tårta och sen såg jag och Nina på film för oss själva.

Nu har gästerna gått, syrran sover och mamma och pappa ska lägga sig. Bara jag kvar, så jag ska väl skriva lite och nattuggla.
Kan tänka mig att mamma är riktigt trött, hon tog semester idag och lagade mat och fixade inför kvällen och vi var inte mycket till hjälp. Pappa såg iaf väldigt glad ut och han tyckte om presenten, så det var lyckat och det gör mig gott i hjärtat att han tyckte om allt.
Grattis pappa! Jag älskar dig.


(Som en fotnot: Ordet pedar betyder far på persiska. Det är så roligt med språk, för det är ganska troligt att dessa två ord har samma grund trots språkens olikheter, för båda stammar ur indoeuropeiska-språkgrenen.
Pater (latin) - Vater (tyska) - Father (eng) - Fader.
Jag undrar om det inte går åt liknande håll i persiskan?
Pater (latin) - Padre (spanska/italienska) - Pedar (persiska).

Finns antagligen en del steg där emellan. Skulle inte förvåna mig om det persiska ordet gått i dessa banor men ändå varit något olikt, för att sedan kanske påverkas av att morerna bosatte sig en tid i Spanien (inte för att morer och perser egentligen hade med varandra att göra...) och därefter återvände till olika regioner i Mellanöstern med en del nya influenser. Detta är dock bara spekulationer från min sida, jag är inte särskilt insatt i vare sig språkhistoria eller det morisk-spanska kulturmötet. Tål ändå att tänkas på om man är intresserad av sådant, vilket jag är. Då lika men ändå så olika, min rötter... Som sagt, endast en fotnot.)

söndag, mars 01, 2009

Det rullar på.

Ännu en vecka. Det går så fort och ibland ligger jag vaken på natten och tänker: är det här året då jag trodde att något storslaget skulle hända? (visserligen hoppas jag det varje år, och flera år händer mycket hemskheter, så jag försöker att inte gapa efter för mycket). Det har gått två månader av 2009, känns inte som att jag gjort något. Det är ändå en sjättedel av året. Vad har jag åstadkommit?
Jag har sagt upp mig från ett jobb. I en tid av ekonomisk kris. Fantastiskt, det kan listas bland mina bemärkelser under modigt a.k.a. dumdristigt.

Hursom... veckan som gått började med att jag för första gången satt uppe och såg i princip hela Oscarsgalan (från det att första priset delades ut, jag orkade inte med alla röda-mattan presentationer). Det var fint, Hugh Jackman är rätt underhållande och stilig, galan kändes ganska mysig. Jag uppskattade:

1) tidigare pristagares presentationer av de nominerade - för det kändes fint.
2) att Heath Ledger fick pris efter sin död.
3) Ben Stillers parodi av Joaqin Pheonix plötsliga, bakvända metamorphosis (wtf is up with you, man...)
4) Jack Blacks kommentar om hur han tjänar massor på sina animerade filmer för att han tar sina Dreamworksinkomster och satsar allt på Pixar under galan.
5) japanske pristagaren Kato-san, för bästa animerade kortfilm, som sa tack för allt han snarare menade att han var tacksam för - förrutom då han faktiskt tackade sin assisterande robot (Arigato, Mr. Roboto) - vilket var tokkul.
6) Sean Penn, stilig i svart, som talade om allas lika rättigheter oavsett läggning.
7) Kate Winslets något översvallande tal när hon vann, för hon var underhållande.
8) Baz Luhrmans musikalnummer där man får se Hugh Jackman i tophat.
9) John Legends framförande av en av låtarna från Wall-E.
10) sist men inte minst - att när Slumdog Millionaire vann bästa film så var alla som deltog i produktionen och närvarade på galan upp på scen. Det var lite rörande, och lustigt på samma gång.

Vad jag tyckte mindre om var:

1) de fördömda folkskyfflarna på scen.
2) att Taraji P. Henson inte vann för bästa kvinnliga biroll.
3) Kate Winslets tal. Visst jag tyckte det var kul. Men samtidigt störande i all sin översvallnde oändlighet.
4) klänningarna. Ca 70% av damerna var klädda i vad som liknade hemska brudklänningar, gardiner eller bordsdukar som tejpats ihop. Illa illa.
5) Sophia Lorens ansikte. Det som är kvar av det. Så många operationer gör helt enkelt att man börjar se fel ut.
6) alla andra som deltog i musikalnumret förrutom Jackman och bakgrundsdansarna.
7) när Benjamin Button vann för specialeffekter över The Dark Knight. Det kändes lite skumt ändå.

Och det var galan.
På måndagkvällen åt jag fin middag hos Veronica, och sen satt jag, hon och Balsam och bland annat klagade över galaklänningarna. Mycket roligt =)
På torsdag spanade jag lite på bokrean med Kori och Sara, var på SBI, shoppa lite och hade sällskap med Joanne hem efter att hon slutat jobbet för dagen. Även om det blir kort, bara den halvtimman det tar att komma hem, eller bara gå på stan en timma, så tycker jag det är mysigt att ses så också, lite då och då.
I går var vi på middag hos mammas kusin, och det var trevligt att vara med på familjemiddag med föräldrarna för det var verkligen länge sen sist jag hängde med.

Annars har jag läst, sett på SYTYCD, betalat min första hyra fastän jag inte flyttar än, insett att jag verkligen verkligen behöver klippa mig, sovit helt fel tider, och fyllt i alla möjliga papper till CSN, försäkringskassan, Heimstaden och jag vet inte vart. Jag avundas lillebror som varit på House of Metal i Ume hela helgen.

Och det är mitt liv just nu, helt enkelt.

måndag, februari 23, 2009

SYTYCD

Jag har äntligen tagit mig för att börja se So You Think You Can Dance, från början. Jag älskar att se de olika danserna och koreografin och hur personerna växer under programmets gång. Jag tror att serien är uppe i fyra eller fem säsonger nu, och själv har jag mest bara sett en del ur andra och tredje sen tidigare.

Nu har jag alltså börjat från början, och det är jättekul att se, samtidigt som det är fruktansvärt. Folk gör så vansinnigt pinsamma saker. Uppträder fastän de har varken takt- eller rytmkänsla, ljuger om skador för att sen dansa loss helvilt, sjunger och bjuder ut sig själva i ett desperat uppmärksamhetssökande som gör att jag med jämna mellanrum måste pausa avsnittet, för att jag skäms så mycket i deras ställe att jag inte står ut. Jag står inte ut för att de är så pinsamma! Det ska bli skönt när bara de sista 16 dansarna i gruppen är kvar och man kommer upp i en nivå som inte får mig att vilja vrida mig av skam.

söndag, februari 22, 2009

Söndagar

Igår kväll var jag och spelade biljard med vänner. Vi försöker göra det till en tradition, men det blir alltför sällan. Jag tycker det är kul, men jag är fruktansvärt dålig på det. Jag tror vi alla var rätt trötta också, men det var en fin kväll överlag.
Jag åkte hem med en hel del förseningar hit och dit, och gick och la mig dryga timman efter att jag klev in genom dörren. Sen sov jag i 12 timmar.
Idag har jag därför inte gjort något. Det är knappt fyra timmar sedan jag klev upp ur sängen, helt otroligt...
Jag funderade på att göra som söndagarna i höstas när jag jobbade sådär 4-6 dagar i veckan och var helt slut lagom till söndagen, och därför sov 10-14 timmar i sträck och sen bara tillbringade dagen med att läsa ut en bok. Jag har en hel del böcker som bara ligger och väntar, men jag känner inte för det.
Så jag har druckit te, lyssnat på musik och slötittat på tv-serieavsnitt. Non-productiveness, thy name is sundays with Nahal.

Förra söndagen låg jag nerbäddad i Marias soffa i princip hela dagen. Vi klev upp för att fixa mat eller en ny kanna te, annars låg vi där skavfötters och såg på Midsomer Murders och den fem timmars långa BBC-versionen av Pride and Prejudice. Det var hur fint som helst. Vi möttes upp på stan fredag eftermiddag, hjälpte Lisa att hitta en klänning och sen åkte vi och handlade mat. Därefter gjorde Marias syster oss sällskap och vi hade hemmakväll med Jane Austen-filmatiseringar och åt god mat (fisksoppa till min mors förvåning då jag varken är förtjust i soppa eller fisk i vanliga fall), och pratade om att saffran var slut i världen och hur roligt det var att House spelar Mr. Palmer i Sense & Sensibility.

Lördagen var solig och vacker så vi promenerade och passade på att njuta av vädret. Hemma hos Maria var det till att baka och laga mat och ha mer Tea & Murder. Vi tonade hennes hår, och det vart riktigt fint men inte alls så rött som vi hade hoppats. Till middagen fick vi sällskap av Johan och resten av innebandygänget, så det blev lite mer socialt än vad vi först planerat vilket säkert var bra för oss =) Det var väldigt trevligt iaf.
Söndagen vart som sagt mysig men slö, och jag bestämde mig för att stanna ännu en kväll, och sen åkte jag hem samtidigt som Maria åkte in till jobbet på måndag morgon. Det var en jättefin helg som vi planerat in länge, och jag är så glad att vi hann med och att det blev av innan jag flyttar, speciellt som jag hade känt mig sjuk och yr stora delar av veckan.

Nu ska jag försöka få något gjort. Vad som helst skulle faktiskt duga.

torsdag, februari 19, 2009

Flogsta

Jag ska flytta. Kontraktet är här och jag ska flytta jag ska ha ett eget ställe och jag ska packa packa packa och det ska bli så skönt att ha eget och ändå har jag mest bara panikångest ångest ångest och oro och tänk om jag gör fel eller inte trivs och avskyr stället och måste packa packa packa igen och flytta igen och betala för två ställen. Eller så kan det gå bra men jag har så mycket att göra och vet inte hur jag ska hinna och det stör mig att jag betalar hyra för de två första veckorna fastän jag inte ens ska bo där men jag får väl åka dit och packa upp under tiden och städa och sen måste jag köpa hur mycket som helst på IKEA för jag ska flytta och jag har så mycket saker som ska köpas och hur har man egentligen råd med allt det här?

Jag ska flytta. Jag är lite nervös.

onsdag, februari 18, 2009

Gimme some mo' Virtual Insanity

I en underlig nostalgisk tillbakablick har jag tillbringat tid idag och igår med att leta upp klipp på Youtube, musikvideon från min barndom/tidiga tonår.
En storfavorit var Jamiroquais - Virtual Insanity när den kom ut.

En annan video som jag letat upp är Busta Rhymes - Gimme some mo'.
Ärligt talat, jag tror varken jag förstod eller hann höra mer än hälften av det han rappade, så snabbt gick det. I efterhand har jag förstått att den samplar en slinga från filmen Psycho igenom hela låten. Men vad jag tyckte var mest obehagligt var den totalt knarkade videon med ungen som spårar ut blir en liten blå djävul =)

Och jag avskyr hur Mozilla är för efterblivet uppbyggt för att klara av att visa två Youtube-klipp i samma inlägg. Men det funkar i Internet Explorer. Just a heads-up.



Tillägg 22/2:
Yeah, den ena videon fick Youtube att bli oanvändbart för mig över Mozilla, och den andra videon togs bort från Youtube :P

torsdag, februari 05, 2009

Scar: A monkey's uncle

Taget från xkcd, ett mål att begrunda och eftersträva:


Dialog, monolog... bara att höra Jeremy Irons runt mig skulle vara rent och skärt nöje. Jag har precis upptäckt att han även gör rollen Lord Havelock Vetinari i The Colour of Magic. Tanken på att Ankh-Morporks despot talar med samma röst som Scar är för mig bara en sak: perfektion.

tisdag, februari 03, 2009

Inventeringsprocessen

Jag har mellan pluggande, recensionskrivande och animetittande nått insikten att jag bör börja packa. Jag flyttar om några veckor, och om jag ska hinna packa samtidigt som jag gör allt annat som jag gör, så borde jag sätta igång nu.

Men det är faktiskt svårt. Visst, jag har flyttat säkert fyra eller fem gånger i mitt liv, varav jag minns de senaste två gångerna, och har ett vagt dimmigt minne av flytten från Umeå till Stockholm dessutom. Men jag har aldrig flyttat ut, aldrig flyttat in någonstans på egen hand. För att inte tala om sådant som behöver införskaffas som jag aldrig bekymrat mig om tidigare, så ligger ju valet i vad jag ska packa ner. Jag ska visserligen bara till Uppsala. Skulle jag komma att ändra mig gällande någon möbel är den ju inte alltför krånglig att flytta, men hur många gånger kan jag tänka mig göra det? Det ligger alltså till att påbörja den primära fasen av sorterande redan nu, för att förenkla processen. De första mer övertäckande frågorna skulle väl vara:

Vad måste/ska jag ta med?
Vad vill jag ha med men måste ändå lämna kvar?
Vad av det som lämnas kvar kan jag lika gärna slänga nu?

Och det är svårt. Irriterande svårt. Jag vet att jag måste lämna kvar större delen av mina böcker, för att inte tala om min stora bokhylla och det bastanta skrivbordet. De är jättefina och mina favoritmöbler, men är alldeles för klumpiga och stora för ett studentrum på 19kvm, som jag inte ens vet om jag kommer bo i längre än ett halvår. Min säng är också för stor, jag har fått en mindre av min vän.
Men mest pressande av allt är den stigande medvetenheten om hur mycket jävla prylar jag har. Det är som att jag hamstrat i år och dagar. Stryk det, jag har hamstrat i år och dagar. Jag tänkte därför listföra en del av de saker jag nu har och vet med mig att jag ska ta med, för att göra det enklare för mig att lista ut det jag inte har.

laptop
bokhylla
böcker (främst de jag inte läst än)
säng
matta
gardiner
tavlor/ramar
vaser
sällskapsspel
ljusstakar (dussintals olikformade alternativ, tydligen)
växter

koppar
glas
skålar (av olika storlekar)
bestick (ska få av Stina!)
sushiset (jag äter inte ens sushi >_< )
stavmixer
riskokare
vattenkokare
stekpannor
mokabryggare
tekannor
diverse tesilar
teburkar (nästan 20st faktiskt o.O)
uppläggsfat
ätpinnar
salt-/pepparströare
kylskåpsmagneter

handdukar
badlakan
hårtork
lock-/plattång

Ärligt talat... frånsett laptopen, ca 15 av teburkarna, besticken och riskokaren, har jag i princip stuvat undan allt ovanstående (samt alla kläder, möbler, böcker och en hel del annat som jag antingen inte sorterat igenom än eller vet med mig att jag inte ska ha med) i mitt rum på 11kvm. Hur fan har allt fått plats?

söndag, februari 01, 2009

The Funny Face

Jag såg just fjärde avsnittet i säsong två av The Big Bang Theory. Det finns en scen där Leonard och Howard försöker få Sheldon att se glad och uppmuntande ut inför vännen Rajs nyvunna framgång. Och Sheldon ger sig på att le, vilket resulterar i något i stil med en psykotisk dödsspasm under ett hysteriskt skratt som sedan frusit fast ansiktsdragen i den grimasen.
Min första tanke var att hans förvridna leende liknade Jokerns (serietidningsversionen). Det vart ännu bättre när Leonard faktiskt kommenterade leendet med:

"We're here to see Koothrappali, not kill Batman."

I found it all very funny XD

onsdag, januari 28, 2009

Alice och identiteten

För dryga veckan sedan skickade jag äntligen in min försenade text till Vetsaga - en nättidskrift inriktad på fantasy- och science fictionlitteratur. Jag tänkte därför tipsa vänner och annat folk som bara råkar dyka upp här att läsa den om de har tid och lust till det!
Jag skulle egentligen rekommendera att fantastikintresserade besöker Vetsaga öht, då det är diskussioner och texter som täcker ett brett spann av ämnen, och vare sig man håller med eller inte är det åtminstone intressanta tankegångar och idéer.

Jag har fått ett par kommentarer både på sidan och från andra håll av både bekanta och främmande människor som läst den, och det har i det stora hela mest varit roligt att bara få upp något på sidan.
Jag tror att en av de saker som oroade mig lite för, var hur jag skulle reagera på kritik. Det vet man ju trots allt inte förrän det faktiskt sker, och jag hoppades på att jag skulle 1) bemöta den bra, med vettiga svar och ett starkt försvar till min egen text, och 2) utan att ta det personligt.

Nu har det inte riktigt blivit en slående diskussion om min text, som främst rör hur Lewis Carrols Alice's Adventures in Wonderland påverkat bilden av postmoderna kvinnoroller i fantasy och bidragit till deras sökande av en identitet avskiljd från tidigare förväntningar om deras kön. Men slutligen hittade jag igår kväll en kritisk kommentar, som visserligen mest tydde på allmänt missnöje, men som ändå i sig rörde min text, på Ampersand (ett tillägg till Vetsaga där man uppdaterar oftare med mindre nyheter, länkar etc. istället för med essäer och analyser. Sidorna tillämpar med andra ord varandra).

Personen i fråga ansåg att det jag skrivit var ännu ett exempel på hur någon bidrar med att: "förvanska upplevelsen av själfull fantastik till högtravande universitetsuppsatser." Och: "Dammtorrt och fullkomligt oläsbart som vanligt" var det tydligen också.

Åh vad jag skrattade! Jag tyckte det var så fantastiskt underhållande att denna person antingen inte läst igenom allt då det tydligen var oläslig, och ändå tyckte det var högtravande och dammtorrt, eller ännu bättre: att den anonyme kommentatorn i fråga läst denna fullt oläsliga analys och blivit så upprörd över hur illa skriven den var att han/hon tagit sig tid att lufta sina inte alltför originella klagomål (men klagomål likaså! skall inte förnekas).
Vad som är ännu roligare är att detta faktiskt är min hemtenta från en kurs jag läste på Stockholms Universitet våren 08, och jag har aldrig stuckit under stol med det. Både jag och självklart redaktören, har varit mycket medvetna om saken, och jag har reviderat för att få bort det allra mest tydliga av tentaupplägget. Men det är en universitetsuppsats.
Om det är oläsligt kan jag ju inte påverka, eftersom vissa finner den läslig och andra inte. Själv har jag läst och läst om den. Det är faktiskt ett antal väldigt bra fantasyverk som nämns i uppsatsen, och att analysera de tar verkligen på deras emotionella värde, men jag har skrivit på ett sätt som gjort att jag själv ändå står ut med att läsa böckerna ännu utan att relatera de till studier. Det var allt jag önskade för egen del, att jag inte skulle tröttna på böcker jag läst tidigare och verkligen uppskattat om jag skrev om de i studiesyfte.

Dammtorr och högtravande är dock mina absoluta favoriter i kommentaren. Jag har alltid haft svårt att distansera mig själv från min text, och det jag skriver och det språk jag använder är i stark ton med vem jag är. Jag finner det hysteriskt roande att jag är dammtorr och högtravande XD Jag hoppas att fler läser texten och luftar sina åsikter!

torsdag, januari 22, 2009

Mellan några koppar te och livet

Jag tänker att jag inte har skrivit mycket den senaste tiden, och att jag antagligen inte har mycket att berätta. Men när har jag egentligen det? Jag berättar om min vardag och mina tankar och mina känslor. Det är inte mycket men det är allt man har. Allt jag har åtminstone, och då får det duga.

Det är pengakris i världen och Obama har som första icke-vit svurit presidenteden i USA, och klivit in i deras värsta ekonomiska kris sedan 30-talets depression. Jag tror inte mannen kan utöva mirakel, men så länge han inte bombar ett nytt Hiroshima kan han ju knappast komma i närheten av att misslyckas så grovt som sin föregångare. Det ser i alla fall intressant ut för världshistorien överlag.
Under nämnda ekonomiska kris har jag gått emot strömmen och sagt upp mig från mitt jobb. Min sista dag var under förra veckan, och även om jag saknar tehandeln i sig så varken orkade jag eller trivdes där något mer, speciellt efter chefsbytet.
Anledningen till att jag egentligen inte oroar mig är väl främst för att jag börjar studierna igen om två månader, och behöver tiden fram tills dess till att plugga.
Men också för att jag tursamt nog egentligen har ett annat deltidsjobb, och även om det varit väldigt långt mellan recensionerna sedan i höstas så kan jag alltid satsa på att ta upp mitt skrivande för SF-bok.
På tal om bokhandeln så jobbade jag på Uppcon för de i lördags, och då de sista timmarna vart väldigt jobbiga, mest pga mitt låga blodsocker, blodtrycksfall och det faktum att jag hade vansinnigt ont i fötterna och var stressad, så var dagen i sig väldigt rolig. Jag hann inte se så mycket av varken folk och fä, utklädda Cosplayare eller spel, men dagen i ära klädde jag och min kollega och vän ut oss till Lenneth och Hrist från Valkyrie Profile i dräkter som vi gjort själva, vilket var skojjigt.

Mad M. Pancho och Cactus S.
(Nej, jag tänker inte förklara mig.)

Lillebror dök också upp och hälsade, och det var kul att se honom där också. Vi hann inte umgås så mycket under hans besök, jag var med mina vänner och han med sina under ledigheten, och annars var jag på jobbet eller han på konvent etc. Känns bra att jag hälsade på i november, nu var det mest bara trevligt att ha honom här ett tag, gjorde inte så mycket att vi sågs mindre än tänkt. Han åkte hem i söndags, och nu använder jag hans rum som förråd för mina nya hushållsproduktsinköp och garderoben rymmer nu min cosplaydräkt :P

Annars har jag inte gjort så mycket. Träffat vänner, varit krasslig, missat fester, gått på bio, läst en del, sett på film och shoppat.
En hel del pengar har gått åt. Det mesta till min nya laptop. Den har gett mig en del problem, men det mesta är löst nu, trots att jag anser att den har lite krupp. Men jag kommer nog älska den ändå, trots att den är efterbliven (jag vet - det låter illa).

Och det sammanfattar mina gångna två veckor hyfsat bra.




Det är underligt att idag är årsdagen för Heath Ledgers död. Och att jag fortfarande reagerar med en liten känsla av förlust. Det är ju trots allt möjligt att när han dog, varit på höjden av sin karriär och att han efter det bara blivit sämre. Eller helt enkelt valt att lägga av.
Men av någon anledning så får jag känslan av att jag gått miste om möjligheten att se ett dussin fantastiska filmer som aldrig kommer att göras nu när han är borta.
Ibland tänker jag: Blir jag någonsin känd skulle jag vilja få möjligheten att träffa den här författaren/skådespelaren/regissören/musikern. Bara för att deras person helt enkelt verkar så fantastiskt intressant.
Heath Ledger var en sådan där "jag skulle vilja träffa"-person. För att han verkade så varm och ödmjuk, samtidigt som han hade så mycket talang. Varje gång jag såg honom i en ny film slogs jag av hur mycket han hade att ge.
Jag tyckte om hans röst. Till och med när den var sammanbiten och full av konflikt då han spelade Ennis, och när han spelade Jokern gav den mig rysningar längst med ryggraden. Men underligt är dock att en av de bilder jag får i huvudet när jag ser honom inte är från dessa två nämnda filmer, där han gjorde så starkt intryck på mig, utan den här vid sidan om. Och kanske är det för att det var så jag tyckte om att se honom: Energisk, attraktiv, med en stark närvaro och det där smittsamma leendet, hög på livet och det det hade att erbjuda.

måndag, januari 12, 2009

The Silent Shout

Why isn't there any sound? Why isn't anything happening?
All these protests and demonstrations for what?
All I see is the burnt faces on TV, the crying mothers, the starving, disfigured bodies of children flash behind my eyelids. The world stands still as Gaza is ripped apart and it's people wade in the blood of their loved ones.

I know, people of Israel, you have lost family members too, and the fear fuels your fires. But this is insane, it is cruel and inhuman. The killings are monstrous. It is like seeing a pack of wild dogs set amongst trapped cattle, tearing into soft flesh with no remorse nor mercy.
The rest of the world needs to stop Israel now. This isn't what anyone in their right mind would call retaliation. It's pure, efficient murder. The leaders of one country effectively taking decisions that will wipe another nation off the planet.
It's sickening to think that a country whose people know most about being persecuted, about being killed and abused because of nationality, are now in turn trying to eliminate an entire people from the face of the earth.
The Jewish people have seen more pain than other groups might ever see, and their history is colored in pain and loss. And now, they have in turn clad themselves in their butcher aprons, and are slaughtering the Palestinians by the hundreds.

It's despicable, and even worse for the fact that the rest of the world stands back and does nothing. In a couple of years, this will be seen upon as another form of Holocaust, and people will ask us why no one acted sooner. Why people were left to die in their own homes, starved and sick. And we will have no answers. Only the cowardice of our leaders will be shown, once again.

There is no sound but the sound of bombs. The sound of children crying for their parents, who lie killed next to their own babies. The sound of desperation and hurt and pain, the wailings of fear, the weaping of those who have lost all hope.
Children are dying. The old, the sick, the weak, the unprotected. All families trapped in the Gaza strip, with no way of escape, no hope of survival. The bigger the family, the more children, all the more impossible to flee. You cannot escape unseen with many children. So larger families stay, refusing to leave anyone behind.
And we abandon them in the cold and dark. In the sheer hopelessness of a war so unfair it can only be seen upon as genocide. The air is filled with poison and death. The streets smell of blood, of dirt and rotting flesh. Gaza is an open wound, bleeding and festering in front of us.

And yet there is no sound. Throats have been screamed raw and useless. Dead children lie everywhere. Their faces twisted and frozen into hideous masks of pain, their mouths forever open in silent shouts.